Sida 7
Trötthet
20 Nov 2013
Jag är så trött. Trött i kroppen, trött i huvudet. Jag började dagen med en promenad på förmiddagen och fortsatte med ett bullbak på eftermiddagen. Det där bullbaket skulle jag låtit bli egentligen. Så trött. Dessutom ska jag följa med en vän på en kortare resa över dagen imorgon så jag hade behövt samla alla mina krafter tills dess. Dagen efter det ska jag träffa min terapeut vilket också tar på krafterna. Det där bullbaket har jag tänkt på länge nu, flera veckor faktiskt. Jag har inte tagit mig för. Idag gjorde jag det men insåg när jag kommit halvvägs att det tog mer på krafterna än vad jag trott. Så larvigt. Larvigt att inte orka med ett hederligt bullbak. Jag slutförde det men glömde bort att man brukar pensla bullarna innan de gräddas, fula bullar. Ingen ork kvar. Jag vill orka. Jag vill fungera normalt. Jag vill inte vara så här. Fula bullar.
Ett år sedan
19 Nov 2013
Idag är det ett år sedan livet tog en annan vändning. Ett år sedan jag tappade kontrollen totalt. Ett år sedan jag blev inlagd på sjukhus första gången för att jag inte ville leva längre. Det känns som om det var igår, har svårt att förstå att det redan är ett år sedan. Ett helt år. Jag kan tyvärr inte säga att jag är en annan människa idag. Att jag har andra värderingar. Att jag verkligen vill leva. Jag har inte kommit dit än. Jag har bara valt att inte dö. Det är fortfarande en kamp i mina tankar. Det är fortfarande en kamp att orka med vardagen. Men på något sätt så går det, det rullar på. Det börjar lätta lite. Jag kan skratta men har svårt för att gråta. Jag kan känna mig besviken men jobbar på att inte låta det ta över. Jag har nästan ingen ångest längre den kommer bara om det blir övermäktigt, om jag känner mig pressad. Att duga precis som jag är. Att låta mina prestationer duga trots att de inte är perfekta. Jag jobbar på det. Det tar tid, längre tid än jag någonsin kunnat ana att återvända till livet.
Psykoterapimetoden EMDR
16 Nov 2013
Igår träffade jag min terapeut igen. Hon föreslog att vi skulle börja arbeta med EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing). Jag har aldrig tidigare hört talas om denna metod och tyckte nog att det lät lite hokus pokus. Metoden baseras på ögonrörelser som ska sätta igång vårt normala bearbetningscentra i hjärnan. När man har varit med om händelser eller upplevelser som varit så starka att de sätter spår som inte försvinner har troligtvis den naturliga bearbetningsförmågan satts ur spel. Den här terapimetoden skall alltså hjälpa till att bearbeta och förminska obehaget och känslorna kring negativa händelser tidigare i livet. Min terapeut är certifierad EMDR-terapeut vilket inte är jättevanligt här i Sverige vad jag kunnat läsa mig till. Jag har inte bestämt mig än om jag vill pröva denna metod men samtidigt känns det kanske som om det är värt att pröva. Kan det bli sämre?
Mer om EMDR kan ni läsa här: http://emdr.se/vad-ar-emdr/
Har du prövat denna metod? Vilka effekter fick den? Hur kändes det? Du får gärna skriva några rader till mig om detta om du känner att du vill dela med dig av dina upplevelser. Antingen här i kommentarsfältet nedan eller om du inte vill att det ska komma till allmän läsning så skicka mig gärna ett mail: https://tillbakatilllivet.n.nu/kontakta-mig
Fasaden
14 Nov 2013
Har börjat använda den där fasaden igen. Kanske inte släppt den men ändå varit mer öppen. Igår besökte jag jobbet för att lämna senaste läkarintyget till min chef. Jag vaknade med huvudvärk och ont i kroppen, trodde inte ens att jag skulle komma iväg med sonen till dagis. Efter en del piller i kroppen kom vi tillslut iväg till dagis, jag tog en promenad och sen en varm dusch. Jag lyckades få till håret bra, sminkade upp mig och såg väl rätt fräsch ut även om det var allt annat än vad jag kände mig. Först lunch med min vän sen upp på jobbet för att lämna intyget. Chefen var inte där just då, gjorde mig inget för jag hade inte lust att prata. Blev dock sittandes inne hos en kollega en stund och samtalade lite om planerna framåt. Hälsade på några stycken men det var rätt så folktomt på jobbet just när jag var där. Skönt. När jag kom hem var jag så trött, somnade i soffan innan sonen gått och lagt sig. Helt slut. Idag fick jag höra att dem hade pratat om mig på jobbet, att jag såg så pigg och fräsch ut och att jag verkade vara mitt gamla jag igen. Just det, den där fasaden så var den här igen. Inombords mår jag fortfarande inte bra. Jag mår bättre men inte bra. Den enorma tröttheten finns också kvar, jag har bara bra och mindre bra dagar eller bra och mindre bra timmar. Jag lyckas hålla skenet uppe när jag träffar folk, för det mesta. Men tiden där i mellan, tiden då jag är hemma, då är det annorlunda. Men det är bättre, det är det, men det är inte bra. Om det någonsin kommer att bli bra. Antagligen aldrig som förut.
Positivt peppad!
12 Nov 2013
Måste bara berätta att jag blev erbjuden en arbetsträningsplats igår. Kändes roligt och uppmuntrande. Inom ett helt annat arbetsområde än vad jag jobbat med tidigare och på helt annan plats. Det tråkiga i det hela är ju att jag vet att Försäkringskassan kommer att säga nej. Alternativet är att jag säger upp mig från nuvarande arbete men det vill jag inte, eller snarare vågar inte. Vill inte bli arbetslös. Men trots detta kändes det jätteroligt att någon som knappt känner mig fick positiva vibbar av mig (antar jag) eftersom denne erbjöd mig att arbetsträna hos dem. Inte alls den bransch jag tänkt på tidigare men helt klart något jag kan tänka mig och faktiskt skulle trivas med tror jag. Blev i vilket fall som helst positivt peppad!
Tabu att vara sjukskriven pga psykisk ohälsa
11 Nov 2013
Läste en artikel häromdagen om Linus Thörnblad, fd höjdhoppare på elitnivå. Han blev tvungen att sluta mitt i karriären på grund av att han drabbades av en utmattningsdepression hösten 2010. Han beskriver att många i hans omgivning har haft svårt att förstå vad det handlar om när man hamnar i en utmattningsdepression. Han har därför försökt att sprida information om utmattningsdepression genom att föreläsa om det men inom idrottsvärlden har intresset inte funnits att låta honom sprida sitt budskap. Linus upplever det tabu att prata om att man har drabbats av psykisk ohälsa. Han är rädd att bli stämplad som han som inte klarade pressen, han som är psykiskt sjuk. Precis så här upplever jag att det är generellt. Dem allra flesta jag har kommit i kontakt med som drabbats av en utmattningsdepression har upplevt att omgivningen inte förstår. Sen är det väl också så att det inte går att förstå helt fören man själv har hamnat i det men det finns de som vill försöka att förstå och det finns de som inte vill förstå vad det innebär.
Att bli sjukskriven för psykisk ohälsa var verkligen inget jag trodde kunde drabba mig. Att jag dessutom varit sjukskriven i mer än ett och ett halvt år var heller aldrig något som fanns på min världskarta. När det gällde att välja olika tilläggsförsäkringar till fackets grupplivförsäkring gjorde jag inga val, bara valet att köra på grundutbudet. Orsaken till detta var tanken att det inte kommer att hända mig, jag kommer aldrig att behöva använda försäkringen. Framförallt inte sjukförsäkringen, för vem blir sjukskriven i flera år, inte jag i alla fall. Nu sitter jag och ångrar mitt tankesätt bittert. Jag hade fått så mycket mer pengar varje månad än vad jag får nu. Dumsnål. Om jag hade betalat 26 kr till varje månad hade jag fått maxbeloppet från försäkringen vilket är flera tusenlappar mer än vad jag får idag, nu har jag det lägsta beloppet istället. Men pengar är inte allt men de betyder en hel del i alla fall. Det som stör mig mest är nog ändå hur jag tänkte vad det gällde min risk att bli sjukskriven. För mig var det bara så att det aldrig skulle hända. Livet är aldrig så enkelt att man kan förutsäga vad som ska hända och vilken vändning livet kommer att ta. Det har jag lärt mig nu, den hårda vägen.
Jag önskar bara att det inte ska vara så tabu att prata om psykisk ohälsa och att det inte ska vara så tabu att vara sjukskriven på grund av det. Psykisk ohälsa står för så mycket, inte bara utmattningsdepression även om det är mitt fokus just nu.
Artikeln om Linus Thörnblad kan ni läsa här: http://www.sydsvenskan.se/sport/det-var-pa-liv-eller-dod-och-da-valde-jag-livet/
Hjärndimma
6 Nov 2013
Nu har jag inte orkat skriva på flera dagar. Har inte orkat läsa eller tänka. Det känns som om hjärnan snurrar runt där innanför skallbenet. Dessutom lider jag av någon form av tinnitus, det är jag nästan säker på. Jag har konstant ett ljud i huvudet som bara blir mer påtagligt när jag sitter eller ligger i ett tyst rum. Blir nästan galen av det. För ofta känner jag att jag inte orkar med allt stimm runt omkring mig om jag är på en rörig plats eller i för stort sällskap och går jag då undan i lugn och ro så sätter ljudet i huvudet igång allt värre. Hjärndimma. Igår försökte jag göra lite mer praktiska saker här hemma, rensade lite bland gamla saker. Men även det tog på krafterna trots att det normalt sett inte är så vidare ansträngade. För en gångs skull sov jag länge i natt, var helt slut igår. Så skönt att kunna sova. Jag borde duscha, har inte gjort det sen i söndags. Orkar inte, det är en kamp varje gång. Känner mig äcklig men samtidigt orkar jag inte bry mig. Måste orka bry mig.
Sveriges fina sjukförsäkringssystem
2 Nov 2013
Fick hem boken – Genom väggen (2011) av Magnus Krusell i förgår. Den handlar om författarens resa in i utmattningsdepression och sedan vägen ut ur den. Jag hade inte ork att läsa egentligen men ögnade lite planlöst och hamnade på en sida om hur författarens rehabilitering tillbaka hade sett ut. Gissa om jag blev arg, han hade fått studera en hel termin med sjukpenning, en hel termin hade han fått godkänd som rehabilitering. Men inte jag. Jag fick inte ens prova på en kurs på 25 %. Ska det vara så här konstigt i vårt fina Sverige. Ska det bara vara vissa som får del av den fina sjukförsäkring vi har som är finansierad med våra inbetalda skattepengar. Nu låter jag som pensionärerna som anser att de har stora rättigheter på grund av att de betalat skatt i alla år men det ligger något i det. Magnus Krusells plan var att försöka byta bana, att pröva på att studera för att se om han skulle klara av det både kognitivt och psykiskt. Precis det var min plan också. Nu var det här visserligen 2006, det vill säga ett par år sedan men inte allt för avlägset ändå. Irriterad. Besviken.
Det känns som om Försäkringskassan och deras regler inte tar hänsyn till varför en person varit eller är sjukskriven. Rehabiliteringen bör kanske se olika ut beroende på sjukdom och varför man blivit sjuk. Men det verkar som om det inte spelar någon roll om man har skadat ryggen eller om man blivit sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Sen beror det ju förstås också på hur man har drabbats av den psykiska ohälsan. Om det är förknippat med arbetsplatsen kanske man borde kolla på alternativa lösningar för rehabiliteringens utformning och inte vara så stelbent.
Här är ett skrämmande exempel på hur vårt fina sjukförsäkringssystem fungerar i Sverige: http://arbetet.se/2011/02/25/offer-for-varldens-hardaste-sjukregler/
Svårt att begränsa sig
1 Nov 2013
Varför ska det vara så svårt att begränsa sig när man har en bättre dag? Varför köra slut på sig och få ångra det sen. Jag är jättedålig på det men försöker att lära mig att hushålla med mina resurser. Har så mycket som behöver (måste) göras. Nu när depressionen börjar släppa sitt grepp så kommer viljan allt mer tillbaka att göra saker men kroppen orkar inte. Känns som att vara instängd i en hundraårings kropp. Att vilja mental men inte kunna fysiskt. Läkaren säger ju att jag har en utmattning i botten, depressionen är bara en del av det hela. Men så svårt att acceptera. Jag känner mig bara lat och otillräcklig, blir ledsen att jag inte fixar och donar som alla andra, att inte jag har en perfekt skött trädgård och ett renoverat hus som alla andra (för det är väl så att alla andra har allt jag inte har men vill ha). Orkar inte, förmår inte. Det är till och med så löjligt att jag skäms för mitt hem, har svårt att bjuda hem folk för att jag inte vill visa hur vi har det, att visa att jag inte orkat ta tag i ett och annat. Förresten orkar jag inte med att bjuda hem folk heller utan undviker det så gott det går. Familjen går rätt bra, de vet ju hur vi har det men andra, de vi inte umgås med så ofta. Blir en ond cirkel, leder till ensamhet och utanförskap, osocialt liv. Så löjligt men så svårt att ändra på.
Fortsatt sjukskriven
30 Oct 2013
Träffade min läkare idag. Jag var stressad som bara den när jag kom dit, åkte runt i stan i nästan 20 minuter innan jag hittade en parkering. Måste vara skolornas höstlov som skapat denna brist på parkeringsplatser, aldrig varit något problem tidigare och då är jag där minst två gånger i veckan. Kom försent men min läkare är så lugn och tar sig tid ändå, känns verkligen som om hon vill hjälpa mig. Sen jag var där sist i augusti hade hon funderat på om det inte var dags för ECT igen men jag bara vägrar. Dessutom har jag börjat känna mig bättre psykiskt så aldrig att hon skulle kunna övertala mig till det. Aldrig mer. Hon funderade även på att byta ut en av mina mediciner men vi kom överens om att avvakta två månader tills vi ses igen. Mina mediciner har dock inte haft så stor verkan, ätit den ena sorten i snart ett år och den andra i ett halvår. Ändå sa hon att mina mediciner var några av de kraftigaste de använder men hennes teori var att de inte fungerar på mig på grund av utmattningen. Jag vet inte, vill helst sluta helt men vågar nog inte nu när det börjar gå uppåt. Inget läkaren tyckte var att rekomendera då man kan bli väldigt dålig igen på väldigt kort tid. Jag frågade om jag inte behövde äta några vitaminer och andra kosttillskott men det trodde hon inte men skulle beställa prover för att se, tydligen hade man inte kollat över allt sådant vilket hon tyckte var märkligt. Tror företagsläkaren gjorde det under förra våren men sedan dess är det inget som följts upp. I senaste MåBra (nr 11) kunde man läsa om olika sjukdomar som uppkommer på grund av fel i sköldkörteln eller binjurarna. Jag medicineras sedan februari 2012 mot hypotyreos (underfunktion av sköldkörteln), mina prover visar i dagsläget inget avvikande. Men trots detta har jag läst att man kan ha en sjukdom som heter Hashimoto vilken har många symtom som liknar utmattningssyndrom. Hashimoto syns oftast inte på standardproverna och därför är denna sjukdom lätt att missa. När jag tog upp detta med min läkare sa hon att hon skulle kolla upp det med några specialister och återkomma till mig om det skulle utredas vidare. Min läkare var också minst sagt förvånad och arg över Försäkringskassans agerande föregående vecka. Men det känns som om de är flera som kommer att driva min sak från landstingets sida men om det leder till något återstår att se. I vilket fall som helst tyckte hon att det var förtidigt för mig just nu att börja arbeta, viktigt att jag kommer igång hemma först. Sen är jag inte stabil i mitt mående och en arbetsträning kan förvärra mitt mående vilket hon inte ville riskera. Så nu är jag fortsatt sjukskriven till sista januari 2014.
Inga direkta förändringar alltså, fortsatt sjukskriven, inga medicinändringar och fortsatt samtalsterapi. Lagom motion några gånger i veckan men inte så jag tar ut mig totalt samt komma igång hemma med vardagssysslor är väl det jag ska försöka ta tag i. Har jag försökt med sen jag blev sjukskriven men skam den som ger sig eller vad man nu brukar säga.
Vinna eller försvinna
28 Oct 2013
Jag har börjat smälta förra veckans möte med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Har insett att jag inte har så många val utan att riskera att bli arbetslös och kanske inte alls arbetsför samtidigt. Tänker inte låta det hända. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till min tjänst, rakt av. Inte nu men sen, då när det är dags. Det får bära eller brista men så blir det. Det handlar om att vinna eller försvinna. Jag tänker inte låta mig bli övertalad att ta någon annan tjänst som jag inte alls vill ha, eller bli arbetslös för att de inte hittar någon annan lösning för mig. Nej, det kommer inte att hända. Jag ska kämpa, jag ska komma tillbaka. Måste bara jobba på att inte känna ångest när jag tänker på en del personer eller en del arbetsuppgifter eller hur det var sista åren innan jag blev sjuk. Eller ja, egentligen var jag sjuk långt innan jag faktiskt blev sjukskriven men det är inte så lätt att definiera när, det smög sig på tills kraschen kom. Oavsett det där i bagaget tänker jag komma tillbaka men jag vet att det inte finns några garantier för att det går vägen, att det inte kommer att innebära en ny krasch. Det kanske inte är det bästa valet ur hälsosynpunkt men det finns en annan mer aggressiv kraft inom mig som struntar i det just nu. Jag ska vinna.
Du otäcka depression
26 Oct 2013
Du otäcka depression far till helvetet, här har du inte mer att göra. Förpesta inte mina tankar med mörker och död, jag tänker inte lyssna mer. Jag vill bli fri från dessa tankar men det är som om de kommer med automatik, det går inte att förklara. När man är nere och svag är det svårt att inte låta dessa tankar vinna, det är svårt att säga nej. Tankarna blir verklighet och inget annat gäller. Det känns som om min hjärna numera är inställd på att tänka vissa tankar, de har ju ändå funnits där i över ett år. Men jag vill inte mer, tänker inte lyssna. Försöker stänga av men det kräver styrka. Jag ska vinna den här kampen. Du otäcka depression försvinn och lämna mig ifred.
Jag har inte valt att bli sjuk
24 Oct 2013
Precis så är det, jag har inte valt att bli sjuk! Jag går inte hemma för att det är så väldigt roligt och bekvämt. Jag har inte legat på sjukhus i sammanlagt 9 veckor senaste året bara för skojs skull. Jag går inte i terapi för att jag tycker att det är så roligt att få prata om mig själv. Jag äter inte en massa mediciner för att det är så gott att knapra piller och för att bli lite roligare. Jag äter mediciner för att överleva, jag går i terapi för att överleva, jag har legat på sjukhus för att överleva och jag är hemma för att överleva, bli stabil. Det är också på grund av dessa saker som jag reagerar så negativt på både Försäkringskassans och arbetsgivarens regler. Just nu känns det som om jag får skylla mig själv. Att det enbart och endast enbart är mitt eget fel att jag är sjuk. Ja, visst är det mitt eget fel på en del sätt eftersom jag är den jag är men det är också många yttre omständigheter som bidragit till att jag blivit sjuk. En blandad kompott. Idag vet jag inte längre om jag ska skratta eller gråta, det känns så ofattbart konstigt.
Försäkringskassan säger att om jag ska arbetsträna så måste det vara med arbetsuppgifter som jag sedan beräknas att arbeta med, det vill säga att jag inte får påbörja min arbetsträning någon annanstans än där arbetsgivaren sedan kan erbjuda mig en tjänst. Mitt önskemål var, likaså arbetsgivarens förslag, att jag skulle få påbörja en arbetsträning någon annanstans än i min ordinarie arbetsmiljö för att få en chans att komma tillbaka i arbete utan att inledningsvis utsättas för den miljö som jag blev sjukskriven ifrån. Jag själv ser det som en chans att få bygga upp lite självförtroende innan jag sätter mina fötter på mitt kontor igen. Men nej, det går inte, man får inte göra så enligt Försäkringskassan. För skulle det gå bra för mig med arbetsträning utanför min ordinarie arbetsmiljö och det sedan inte skulle gå bra i min ordinarie arbetsmiljö, då blir jag utan sjukpenning. Då anser Försäkringskassan att jag får söka nytt jobb på grund av att jag klarar av att arbeta utanför min ordinarie arbetsmiljö. Ja, det låter kanske logiskt men ack så stjälpande för en person som drabbats av en psykisk ohälsa. VILKEN NY ARBETSGIVARE VILL ANSTÄLLA EN PERSON SOM ÄR SJUKSKRIVEN FÖR EN PSYKISK SJUKDOM - EN PERSON SOM ÄR UTMATTAD OCH ALDRIG NÅGONSIN KOMMER ATT KOMMA UPP I DEN KAPACITET SOM DEN HADE INNAN. För mig är det som att sparka på någon som redan ligger ner.
Min arbetsgivare vill hjälpa till men det finns gränser där också. De ska försöka hitta en annan tjänst till mig som jag kan arbetsträna på och sedan få en anställning på densamma om arbetsträningen går vägen. Men då måste jag veta innan jag påbörjar arbetsträningen att det är den tjänsten jag vill ha, att den tjänsten passar mig nu efter min sjukskrivning. Hur ska jag veta det innan jag ens har provat? Dessutom blir jag ju då också av med min grundtjänst, min trygghet som inte längre är någon trygghet. Om vi (jag, läkare, terapeut, arbetsgivare och FK) kommer fram till att jag inte kan återgå till min ordinarie tjänst påbörjas en omplaceringsutredning. Då har arbetsgivaren tre månader på sig att hitta en annan tjänst till mig och om det inte dyker upp något lämpligt inom tre månader så avslutas min anställning. Arbetslös.
Så kontentan är att jag måste gå tillbaka till min tjänst oavsett hur jag mår när jag är där för annars är risken omfattande att jag hamnar i arbetslöshet och tillslut blir utförsäkrad även där. Men jag valde inte att bli sjuk men nu straffas jag.
Ja, jag kanske ser allt rätt så svart just nu. Kanske beror det på att jag fortfarande är sjuk eller kanske beror det på att jag faktiskt börjar kunna tänka klarare. Min upplevelse, min verklighet.
Gårdagens möte med FK
23 Oct 2013
Jag vet att en del av er som läser här undrar hur det gick igår på mitt möte med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Jag orkar inte riktigt skriva om det just nu men ska försöka redogöra för det så snart jag orkar. Jag kan bara säga att det var ett jobbigt möte, jag blev ledsen och dagen idag har jag varit som i en dimma. Men slutordet är inte sagt ännu, nästa möte kommer vi ha först i januari 2014 så innan dess händer inte så mycket mer än att jag måste bli stabilare. En mer uttömande berättelse om mötet kommer vartefter...
