Sida 8
Så var dagen här
22 Oct 2013
Idag händer det, mötet med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Jag tar det så allvarligt, det känns så stort så livsavgörande på något sätt. Jag är rädd. Nervös över vad som kommer att sägas och beslutas. Har en stor klump i magen. Måtte det här gå bättre än för ett år sedan. Fördelen är väl att jag inte vill dö längre, känns konstigt att skriva det men så är det. Senaste två veckorna har jag börjat må bättre psykiskt, vill inte dö längre. Det vände från ena dagen till den andra och sen blev en dag en vecka och nu är jag uppe i två veckor. Det är ju inte så att depressionen i sig bara försvann, den bara klev upp ett steg ur djupet. Nu ska jag bara fixa att börja med en rehabilitering också, eller så är det inte dags än. Som förberedelse inför mötet har jag försökt att formulera skriftligt om hur jag mår, vad jag kan tänka mig att arbeta med framöver, tänkbara rehabplatser, orosmoment osv. Men nu vill jag mest att den här dagen ska ta slut, att mötet skall vara över och att jag vet utgången. Klump i magen.
Att krascha
20 Oct 2013
I jakten på att hitta en väg ut ur den här utmattningsdepressionen har jag börjat söka en hel del information på nätet. Jag hamnar lite nu och då på sidor som berör mig lite extra. Den senaste bloggartikeln jag hamnade på var mitt i prick! Nina Åkestam beskriver hur det var när hon kraschade och beskriver varningssignalerna som hon så här i efterhand har förstått att det faktiskt var. Jag känner igen mig i en hel del av det hon skriver. Framförallt om när man är så uppe i att klara av sitt arbete, att man upplever sig själv som den som är viktigast för att saker och ting ska bli gjorda på rätt sätt och i tid att man börjar se ner på andra som inte har samma kapacitet. När jag tänker på det så skäms jag. Pinsamt. Men det bara blev så, det var aldrig meningen. När jag kraschade tog jag det väldigt väldigt hårt. Jag upplevde det som om jag tappade hela min identitet, tappade ansiktet. Misslyckad och värdelös var vad jag tyckte att jag var. Det var nog mycket därför jag hade så svårt för att hälsa på mina arbetskamrater där på jobbet, jag hade svårt att komma tillbaka till min korridor och möta allas blickar. Jag som sett ner på andra som inte gjorde sitt jobb ordentligt, nu var jag själv bara en liten skugga i jämförelse. Känslan finns fortfarande kvar inom mig men den har blivit mer suddig, börjar kanske förändras. Det är svårt att förstå att man inte är misslyckad utan bara har råkat ut för en sjukdom, som vem som helst skulle kunna råka ut för. Eller ja, kanske inte vem som helst egentligen. Dem som jag sett ner på kanske faktiskt är dem som klarar sig bäst för de besitter inte behovet av att alltid prestera på topp, inte alltid vara bäst och mest noggranna. Det har varit en lång process att bara kunna beskriva det här, att ta till sig och förstå och se hur det faktiskt har varit. Jag trodde jag var en ödmjuk person men så här i backspegeln kan jag se att jag nog inte alla gånger var det. Är det något jag vill bli så är det mer ödmjuk inför människors olikheter och känna en riktigt stor ödmjukhet inför dem som faktiskt vet sina gränser och också sätter dem. En sådan person måste jag bli någon gång, som kan sätta gränser för min egen skull.
Nina Åkestams bloggartikel hittar ni här: Välkommen till den mörka sidan del 2 - att krascha
Inspiration
19 Oct 2013
Häromdagen fick jag ett mail från en tjej som läst här på min hemsida, hon ville gärna länka till den från sin egen hemsida. Hon berättade att hon också hade drabbats av en utmattningsdepression, dock ett år tidigare än mig, och var fortfarande på väg ut ur den. Hon hade tidigare börjat skriva om sin utmattning men inte riktigt formulerat sig färdigt kring det. Efter ett besök på min sida hade hon fått ny inspiration att ta tag i sitt skrivande igen vilket gläder mig. Jag känner dock en sorg över att det är många med mig som drabbats av just utmattningsdepression men samtidigt känns det bra på något sätt att veta att man inte är ensam om det. Det var just det här som fick mig att börja skriva, att bygga upp den här hemsidan. Att kanske hjälpa, stötta eller bara visa att det är så här det kan vara. Jag själv blev också inspirerad att fortsätta blogga, att fortsätta att berätta min historia om min vandring ut ur utmattningsdepressionen. För det har jag bestämt mig för, att jag ska ta mig ur det här men jag måste försöka acceptera att det inte går över en natt. Det tar tid säger de som vet. Det gör mig frustrerad men måste försöka acceptera det.
Betydelsen av lugn och ro
18 Oct 2013
Igår var en bättre dag. Dagen före var jag helt utslagen, trodde seriöst att jag även fått något fysiskt fel på grund av mina mediciner. Jag har nog aldrig varit så trött och utslagen under någon gång av min sjukskrivning, inte vad jag kommer ihåg ska jag väl säga. Jag orkade nästan inte sitta upp, det snurrade i huvudet och jag fick ont runt levern. Hela dagen var jag som i ett töcken. I går var det borta, jag hade sex timmars egentid då maken var på jobbet och sonen på dagis och i och med det även en möjlighet att vila. Mitt behov av lugn och ro har blivit så stort men för många intryck och ljud gör mig alldeles snurrig och trött. Efter att ha fått vara ifred stor del av dagen igår orkade jag med kvällen tillsammans med familjen. Jag orkade laga mat och jag orkade natta sonen utan att känna att jag var tvungen att stålsätta mig för att klara av det. Kändes så skönt. Igår var första dagen på två veckor som jag faktiskt kände mig pigg, hoppas det håller i sig. Idag har jag promenerat med sonen till dagis, trots att det är minusgrader så är det fint ute då solen skiner. Skön luft att andas. Det känns lite lättare att andas nu.
Sorgsen
15 Oct 2013
Jag är på väg att lägga mig i sängen och sova men ville skriva lite här först. Jag har en känsla av sorg inombords men kan inte riktigt förklara den. När man är så gammal som jag borde man kunna klara sig på egen hand och inte vara beroende av att andra ser och bekräftar en. Man borde kunna stå på egna ben och ha ett självförtroende som åtminstone gör att man kan hålla huvudet högt och tillåta sig själv att vara den främsta. Den främsta i sitt eget liv, den person som man bäst tar hand om och ser till att den mår bra. Om man inte tar hand om sig själv hur kan man då ta hand om andra? Mitt svar på den frågan är att det går, ett tag, faktiskt ett rätt så långt tag tills allt brakar. Men att verkligen förstå vikten av att ta hand om sig själv kan vara svårt att förstå men framförallt mycket svårt att leva efter. Det är också väldigt svårt att ändra sitt synsätt till att man faktiskt duger precis som man är utan att behöva prestera det bästa. Hur börjar man leva på ett annat sätt än man gjort stora delar av sitt liv? Hur ska man kunna ändra sina automatiska handlingar eller åtminstone reflektera över dem innan de utförs? Hur ska man kunna sänka kraven på sig själv och även på andra? Det tar tid, det tar kraft och det går inte av sig självt.
En fin dag
13 Oct 2013
Idag har varit en rätt bra dag. Har umgåtts med familjen, gått i skogen och plockat svamp och bara varit. Natten till idag var första natten på länge som jag faktiskt sov ordentligt. Det krävde dock dubbel dos sömntabletter men det var bara tvunget. Jag känner mig ändå bara trött hela tiden och det drar ner mig men försöker att ignorera tröttheten. Imorgon börjar en ny vecka, hoppas den blir bättre än denna. Jag ska till min terapeut imorgon så då blir det till att jobba med sig själv igen vilket också tar på krafterna. Men trots allt var dagen idag en fin dag.
Resa eller inte resa
12 Oct 2013
För en vecka sedan skapades en tanke i mitt huvud att jag skulle ge mig ut på en resa. En resa på egen hand till ett varmare land. Jag känner ett behov av att komma bort, vila upp mig utan krav och måsten. Bara vara med mig själv. Jag kände mig taggad, var och fixade ett nytt pass nu i veckan men sen gick luften ur mig. Jag har nu haft en hel veckas supertrötthet och huvudvärk, haft svårt att sova trots att jag är så trött. Tvivlet hopar sig inom mig, jag klarar nog inte en resa på egen hand, jag klarar nog inte en resa överhuvudtaget just nu. Surt. Det var i alla fall något som jag ville göra och det är väl alltid något! Jag får se hur kommande vecka blir.. har inte så många datum att välja på om jag ska resa och då måste jag bestämma mig snart för att få tag i en vettig resa just dessa datum. Resa eller inte resa - det är frågan!?
Var är solen?
10 Oct 2013
Jag sitter här och tittar ut genom fönstret, solen vill verkligen inte komma fram idag. En gnutta sol kunde väl förgylla dagen idag. Huvudvärken vill inte ge med sig, suttit i sedan i lördags. Igår hade jag en rätt okej dag trots huvudvärk och trötthet. Jag träffade min terapeut igår, kändes bra. Jag känner mig lite lättare inombords efter att ha låtit min familj ta del av mina ord. Jag har blottat mig vilket skrämt mig så enormt men nu är det gjort, ingen återvändo.
Den här veckan har vi fått börja med nya rutiner här hemma. Maken har börjat nytt jobb vilket innebär att jag får ta större ansvar för sonen än vad jag gjort på länge. Det är numera jag som måste se till att sonen kommer till dagis på morgonen oavsett hur jag mår, det finns inga allternativ. Om två veckor ska jag träffa Försäkringskassan och arbetsgivaren för ett avstämningsmöte. Det ska tas ställning till om och var jag ska börja arbetsträna nu. Är nervös över Försäkringskassans syn på saken. Min terapeut ska följa med och det känns bra, hon om någon vet vad jag går igenom. Jag vill inte gå hemma utan sysselsättning men samtidigt orkar jag inte med mitt hem så det är lite motsägelsefullt. Samtidigt är jag också rädd för att det ska bli som förra hösten, då det gick knappt två veckors arbetsträning och sen brakade det totalt. Vi får se, en sak i taget men det är svårt att inte fundera på det.
Dagarna efter
7 Oct 2013
Så har jag då fått betala igen för att jag gjorde en längre aktivitet i fredags. Jag var på utflykt med min son och det tog mer på krafterna än jag kunde ana. Nu har jag känt mig orkeslös och knepig i huvudet i tre dagar efter. Det var en bra fredag så på sätt och vis var det värt det men skulle jag ha behövt gå till jobbet idag hade jag inte orkat det. Känner mig nedslagen och undrar hur länge jag ska behöva ha det så här. Kommer det aldrig bli som tidigare? Kommer jag alltid behöva begränsa mig så enormt att jag inte kan göra några fritidsutflykter för att klara av att kunna genomföra en arbetsvecka. Det går nästan inte att beskriva orkeslösheten, ibland syns den tydligt även utvändigt men ibland syns det inte och det är nog de dagarna som är värst. Att se pigg och fräsch ut utvändigt men känna något helt annat på insidan. Känslan av att andra ser på mig och undrar varför jag inte är på arbetet som alla andra, varför jag bara är hemma och drar. Ibland önskar jag att det var ett gipsat ben som hindrade mig eller kanske något annat synligt handikapp så jag inte behövde känna mig ifrågasatt. Det räcker med blickar ibland för att jag ska känna vad personen tänker. Varken orkeslösheten eller depressionen syns men hur förklarar man det?
En våg av känslor
4 Oct 2013
Var med om något märkligt idag, eller kanske inte märkligt egentligen men för mig var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag har varit ganska död på känslor, varit avstängd och avtrubbad på något sätt. Idag har jag umgåtts med min fina son och känslorna kom som en våg över mig. Jag kände hur jag blev så tagen av stunden att jag höll på att börja gråta flera gånger. Inte någon gråt för att jag var ledsen utan för att jag kände så stark kärlek till den fantastiska son jag har. Det i sig var överväldigande för jag har varit känslolös, tom inuti så länge nu. Överväldigad helt enkelt. Älskar dig mitt barn. <3 <3 <3
Att inte kunna säga som det är
3 Oct 2013
Jag förstår inte att det ska vara så svårt att bara säga som det är. Jag vet inte hur många gånger jag svarat något helt annat än vad jag kanske borde. När folk frågar mig hur jag mår, både bekanta och de som är mer nära, säger jag att det rullar på, att det är rätt ok. Men egentligen är det inte alls bra. Men det rullar på ändå så det kanske inte är att ljuga i alla fall? Min fasad är ganska stark just nu och min känsla är att om jag river den så kommer allt att gå åt skogen. Det känns som om det är bättre att leva med fasaden som på något sätt håller ihop mig, håller mig uppe. Bättre än att falla sönder och samman igen. Dagarna varierar nu, ibland börjar det faktiskt kännas rätt ok på riktigt. Det är nästan så jag inte tror på det själv. Men andra dagar är riktiga neråtdagar men det försöker jag dölja förstås. Min terapeut säger att det vore bra för mig att bryta ihop, att rämna min fasad så jag kan bygga upp något nytt men jag vet inte, vågar inte. Jag kan inte säga som det är.
Bra inlägg av Karin Isberg
1 Oct 2013
Måste bara dela med mig av ett inlägg som jag av en slump hittade på en blogg, skriven av inte mindre än Karin Isberg som jag hänvisat till under min text om utmattningsdepression vad det gäller hennes bok Vägar till välmående - Ta dig ur stress, nedstämdhet och depression (2012) som ni bland annat hittar här.
Hon ger tips och råd om hur man som anhörig eller vän ska stötta den som är deprimerad. Jag kopierar in hela hennes inlägg här och hoppas att hon inte har något emot det.
Få stöd i höstdeppet skrivet av Karin Isberg 130913
Förra veckan körde Expressen sin serie ”Dilemmat” i 5 avsnitt. Den handlade om vardagsdepp och jag gav råd om hur man som anhörig kan hjälpa eller stjälpa den som är på väg in i en höstdepression. Här nedanför hittar du de 5 viktigaste.
Min egen depression
För några år sedan var jag själv deprimerad. Vägen in gick via långvarig utmattning, själva depressionen höll i sig ett halvår och hade nästan hela tiden inslag av ångest. Vägen ut tog ungefär tre månader, så jag vet av egen erfarenhet hur plågsamt det är att befinna sig i en depression.
Jag vet också att depressionen blir värre av att man nästan alltid klandrar och ifrågasätter sig själv. Varför tänker jag så knäppa tankar? Varför kan jag inte vara glad? Varför orkar jag ingenting?
Råden här nedanför vänder sig både till dig som är anhörig/vän/kollega och till dig som är på väg in i en depression. Om du tillhör dem som börjar känna av höstdeppet – visa gärna råden för din omgivning:
**
1. Kom inte med käcka råd
Hur välmenande du än är så är pepping av typen ”Kom igen, ta dig samman” helt meningslöst. Om den som är deprimerad kunde, skulle han eller hon ha gjort det för länge sedan. Signalsubstanserna som påverkar vår viljestyrka är satta ur spel vid en depression.
**
2. Erbjud dig att avlasta praktiskt
Som deprimerad saknar man ork och vardagssysslor hopar sig lätt till ångestberg, som gör orkeslösheten ännu värre. Städa, diska, tvätta, vattna blommor… allt som är enkelt när vi mår bra, kan kännas helt omöjligt i en depression.
**
3. Visa vänlighet och omtanke
Självklander och tron på att vara värdelös är vanligt i en depression. Att få känna sig omtyckt trots sina knäppa tankar ger stor lättnad. Säg det gärna uttryckligen: ”Det är helt okej, jag förstår att det känns jobbigt för dig just nu. Jag tycker om dig ändå.”
**
4. Föreslå promenader
Promenader i dagsljus har visat sig ha lika god effekt som antidepressiva läkemedel mot lindriga depressioner. Om det finns ångest med i bilden, är mer intensiv träning bra. Ångest skapar muskelanspänning i kroppen och träning får den att släppa.
**
5. Uppmärksamma vad den deprimerade klarar av
Som deprimerad är man ofta självkritisk och ser inte vad man verkligen åstadkommer. Att få hjälp att se att man faktiskt har en viss förmåga, underlättar återhämtningsprocessen.
**
Ta hand om dig och dem som du bryr dig om!
/Karin
Länk till Karin Isbergs blogg: http://livscoachen.mabra.com/
Besök på jobbet
27 Sep 2013
Tänkte ju inte skriva här på ett tag men vill bara berätta lite om igår. Jag besökte mitt jobb igår, träffade min chef för lite samtal och fika. Jag hade haft ångest i nästan två veckor över den här träffen. Min terapeut tyckte att jag skulle avvakta att gå till jobbet om jag inte kände att jag fixade det. Jag bestämde mig ändå för att gå dit. Det gick bra, hade ett bra samtal med min chef. Men så här efteråt kommer tvivlet. Sa jag förmycket till min chef? Öppnade jag mig förmycket? Vem kommer hon att föra det vidare till? För precis som jag fick veta saker som jag kanske inte borde fått veta så kanske det händer för någon annan, att den får veta saker om mig som den inte borde ha fått veta. Hatar den här gnagande känslan jag får i magen när jag tänker på det. Försöker att inte tänka på det men det kommer över mig till och från. Sen tänker jag, skit samma, varför ska jag bry mig, varför är det så viktigt för mig att ingen på jobbet får veta hur jag egentligen mår? Det borde vara precis tvärtom istället. Jag försöker hålla upp en fasad så folk inte ska se, inte förstå hur jag mår men samtidigt mår jag dåligt av att folk tror att jag mår så mycket bättre än vad jag gör. Det är ett dilemma för mig som jag inte vet riktigt hur jag ska hantera.
Uppehåll
14 Sep 2013
Jag har bestämt mig för att göra ett uppehåll i själva bloggandet. Jag mår inte så bra och känner att jag inte vill pressa mig själv att få ner några rader till mina läsare. Jag fortsätter i mån av ork och tid att utveckla den övriga hemsidan men bloggen kommer från och med nu att inte uppdateras på ett tag. Jag hoppas att jag framöver ska orka skriva här igen.
Att fatta beslut
12 Sep 2013
Att fatta beslut om saker och ting, stora som små borde ju inte vara så svårt. Men för mig går det inte alls just nu. Det är så många saker som jag behöver ta beslut om men det är som om allt krockar med varandra i mitt huvud och blir till en enda röra. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag ska försöka göra upp en plan men då ska jag ju också ta beslut om i vilken ordning jag ska börja, vad som är viktigast just nu osv. Känns som om hjärnan börjar brinna snart. Kan någon förstå hur det är? Kan någon förstå hur man till och med inte klarar av att bestämma sig för eller orkar göra något att äta. Idag är en sådan dag för mig. Hjärnan fungerar inte och inte jag heller.
